.

Jag minns den julen jag slutade tro på tomten. Det var julen 1998 och vår granne Per Melin som flyttat från småland till Saltsjö-Duvnäs 20 år tidigare hade brutit benet. Mamma julstökade för fullt och packade in de sista paketen för att sedan lägga i tomtesäcken och skicka till tomten, vilken lögn hon satte upp för att bevara sin dotters julelycka. På kvällen runta klockan 17.00 ringer telefonen och mamma svarar, jag ställer mig som vanligt utanför och lyssnar och hör att tomten är på väg men kommer bli en aning försenad, intet ont anandes springer jag i lycka mot köket och laddar upp med lite godis och julmust. Cirka en timme senare plingar det på dörren och jag gömmer mig bakom halldörren medans mamma öppnar. In kommer tomten på kryckor och grymtar glatt "Hohoho finns det några snälla barn här!?" och då inser jag vem som döljer sin bakom kostymen. Då tomten lutar sig fram för att klappa mig vänligt på huvudet så går jag till attack, jag avmaskerar i stor hast Per Melin från tomtemasken och han skriker förtvivlat på småländska "Nejnej!". Men jag hade satt dit honom, de hade båda lurat mig i alla dessa år och trott att jag inte var smart nog att förstå deras spel, men jag hade löst gåtan. Allt detta glömdes förstås då mina julklappar likväl kom in genom dörren med Per Melin och jag likväl fick rycka av pappret från nya fina leksaker. Jag lärde mig med åren att acceptera att tomten aldrig varit hemma hos oss, men arbetar fortfarande på att finna den riktiga, efter många förhör med våran granne har jag ännu inte fått fram ett svar.